Jag heter Pia Wallengren, är 58 år och bor på en gård strax utanför Skövde. Den 6 januari 2010 slår jag bakhuvudet i underkanten på ett skåp i ladugården när jag diskat en hink på golvet och reser mig upp. PANG. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag svor en ramsa och satte mig ner och vilade en minut kanske. Fortsatte därefter arbetet med djuren. En stund senare tog jag på mig längdskidorna och åkte en runda.

Efter ett par dagar kändes det som att blodet rusade i hela kroppen, men pulsen var normal. En konstig känsla. Dagen därefter var det bara i huvudet det kändes som det rusade.

Den 12 januari söker jag på vårdcentralen för jag känner mig konstig. En känsla jag inte kunde beskriva. Var mest i huvudet det kändes konstigt. Det uppmäts ett högt blodtryck, vilket för mig var ovanligt då jag alltid haft lågt blodtryck. Övriga provsvar var normala. Just då hade jag inte en tanke på att det kunde ha med smällen att göra, så jag nämner inte ens det. Nytt besök på vårdcentralen den 19/1. Har då huvudvärk, är trött och känner mig låg, illamående och känslosam. Har svårt att se på TV och klarar inte av att köra bil. Blir vid det här laget extra orolig då min dotter dött av en hjärnblödning då hon var tolv år och min mamma fick en aneurysm när hon var 38, vilket hon lyckligtvis överlevde. Nämner nu smällen och blir då skickad till akuten för röntgen av huvudet. Läkaren jag träffar där misstänker hjärnskakning och efterföljande postcommotionellt syndrom. På röntgen kunde man inte se någon skada.

Följande veckor mår jag skit. Orkar inte göra något. Spänd i nacken, huvudvärk och illamående. Orkar inte prata i telefon mer än två minuter åt gången. Klarar inte av att se på TV. Kan inte sitta vid datorn, eller läsa tidningen, mer än rubrikerna. Kan inte sitta upp och titta ut i bilen den korta vägen till vårdcentralen utan halvligger o blundar. Tar promenader, men alla synintryck är jobbiga för hjärnan. Är ljud och ljuskänslig. Hjärnan känns helt överbelastad. Klarar inte ta in intryck.

De närmaste månaderna blir jag långsamt bättre. Har stunder då det plötsligt ”släpper”, men så är den tillbaks, med full kraft igen, hjärntröttheten. Gör något försök att jobba ett par timmar, men kraschar fullständigt. Så håller det på i drygt ett halvår innan jag kan börja jobba 25%. Långsamt, väldigt långsamt kan jag öka arbetstiden. Så kommer det ett sånt där bakslag och så är jag tillbaks på ruta ett igen. Hemma flera månader innan jag kan börja jobba lite försiktigt igen. Så har det hållit på nu i snart 9 år.

2019 gick jag på gym och tränade 2 gånger/v. Orkade vara barnvakt o göra mer på fritiden. Kände jag mig nästan frisk och så kom den där kraschen igen.

Alla dessa år med hjärntrötthet har ju begränsat mitt liv väldigt mycket. Levde ett väldigt aktivt liv innan dess. Vi hade några år innan jag slog i huvudet köpt oss en gård, då vi har ett gemensamt intresse av jordbruk. Vi har en besättning med ett 50 tal får samt att vi odlar spannmål. Eftersom jag är uppväxt på gård och har gått på lantbruksskola var det helt naturligt att jag var med och körde maskiner i lantbruket, vid sidan av mitt ordinarie arbete på 80 %. Roligt att tillsammans bygga upp en verksamhet och ett företag. Hjärntröttheten har ju begränsat mig mycket gällande vad jag har kunnat göra på gården. Jag har försökt sköta djuren, för man ska ju göra något man tycker är roligt också. Tyvärr inte orkat köra traktor i någon större utsträckning. Att inte orka träffa barnbarnen så mycket är väl det som svider mest. Men hela livet har blivit väldigt begränsat. Har försökt klara av att arbeta och sedan har det inte blivit så mycket mer långa perioder. Min tidigare hobby har varit släktforskning och trädgårdsskötsel. Under dessa år med hjärntrötthet har det inte blivit så mycket av det.

Hjärntröttheten gjorde att jag förlorade jobbet när det bytte ägare och jag var sjukskriven. Två av fyra fick flytta med och jag med längst anställningstid blev inte ens tillfrågad.

Har träffat många läkare under åren och alla har tyckt att fysisk aktivitet är bra. Har då berättat att jag är ute och går mycket och sköter djuren vilket ger en del kroppsarbete. De har varit nöjda med den fysiska aktiviteten, och tyckt att det varit bra, men efter jag träffade Victor Bull på hjärnskakningsmottagningen i Malmö så har jag förstått att det nog gett för lite pulshöjning med endast promenader. För efter att jag börjat köra tuffa pass på motionscykel några dagar i veckan har jag mått bättre. Det i kombination med ögonmotoriksträning och ökad nattsömn har gjort att jag kunnat öka min arbetstid, göra mer på fritiden och slutat vila/sova på eftermiddagen, eftersom hjärntröttheten har minskat.

Det har känts bra att kunna ha videosamtal med Victor och även uppföljning på mail. Det ger även en liten ”press” på sig att utföra rehabträningen, som ju inte alltid är det roligaste man kan göra.

Genom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan genomför jag just nu en arbetsförmågeutredning där jag arbetstränar på ett växthusföretag som odlar blommor. Är ett jobb där jag inte behöver ha ”många bollar i luften samtidigt” som jag behövde på mitt förra jobb, så det passar min hjärna bättre. Är nu uppe i 6 timmar 4 dagar/v.

Hade tidigare förlikat mig med att vara mer eller mindre hjärntrött resten av livet, men efter att jag träffat Victor har hoppet tänts om att jag kan bli frisk igen.