Namn: Pontus Encrantz
Ålder: 22
Ort: Eslöv

Jag heter Pontus Encrantz och jag är 22 år. Jag växte upp i en liten stad som heter Eslöv och i 16 års ålder flyttade jag ner till Ystad för att spela handboll. Jag har haft en lång problematik av hjärnskakningar och nya sätt att hantera hjärnskakningarna på har varit avgörande för mig. Det gjorde att jag kunde fortsätta spela handboll med min historik. Det var inte förrän eftr min sjätte hjärnskakning som jag valde att avsluta handbollskarriären.

Min sista hjärnskakning inträffade på stort sätt samma vis som de som varit innan. Skott i ansiktet. Det var en hemmamatch en söndag, det kändes bra och vi hade ett grepp om matchen. Vi hade en spelare utvisad och deras kantspelare blev fri med en bra vinkel från kanten.

Skottet träffar höger om ögat, det jag minns att jag tänkte direkt var ”inte igen”. Smärtan kom efter, det jag kände var en yrsel men framför allt en stor besvikelse över att det hade hänt igen. Jag hade nyss återhämtat mig från en tidigare hjärnskakning.

Jag minns dagarna efter min senaste hjärnskakning. Jag skulle ut och gå en kort runda. När jag mötte en gående och en cyklist som cyklade förbi samtidigt, då blev det helt rörigt i mitt huvud. Då tänkte jag bara ”oj, vad händer?”. Det blev väldigt rörigt i mitt huvud och jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna bli bra den här gången. Jag minns samtalet senare med Victor, då jag funderade på om detta någonsin skulle bli som vanligt igen. Victor var övertygad om att detta skulle bli bra.

Dagarna och veckorna gick. Min rehab gick fort i början för att sen sakta av något. Men den största förändringen i livet skedde i slutet på juni 2023. Jag valde då att avsluta min karriär inom handbollen. Detta var då mot slutet av rehabprocessen och ett sista tufft fystest på hjärnskakningsmottagningen återstod tt genomföra. Med tanke på min historik och den påverkan skadorna haft på både handbollen och mtt privatliv, valde jag tillsammans med klubben att avsluta karriären. Ett på många sätt det tuffaste beslutet jag tagit, men samtidigt det skönaste. Jag kände att jag inte skulle orka genomlida ännu en hjärnskakning och rehabilitering av denna. Stödet jag har fått från mina nära och kära har varit guld värt och det ska inte falla någon skugga över Victor Bull och Daniel Jerrhag, de har alltid stöttat samt hjälpt mig genom allt från professionell rehab till samtal om framtiden efter att jag avslutat min karriär.

Efter sex hjärnskakningar har Victor de senaste gångerna gjort en ofantlig skillnad för mig. Sättet Victor Bull hanterar hjärnskakningar jämfört med den klassiska hjärntrappan är väldigt olika varandra och för mig har rehabiliteringen känts strukturerad och tydlig. Victors process har gjort att min rehabilitering upplevts kontrollerad och effektiv. Det som för mig har känts väldigt bra är när slutetestet varit avklarat, man vet hur krävande det testet är och när man är klar med testet är man 100 procent redo för spel.

Idag, snart ett år efter, har jag vant mig vid det nya livet. Idag är jag inte längre handbollspelaren. Idag är jag istället personen. Det har varit en process i sig självt att acceptera det faktumet. Det svåra har varit att byta ut adrenalinet mot något som går att jämföra. Det har jag än idag inte funnit, men kanske kommer det.